Wednesday, April 9, 2008

Jag vill så gärna var stolt...

Ingen upplyftande förstasida i morgontidningen för alla oss som bestämt oss för att stasa på ett av världens viktigaste yrken och som av geografiska skäl hamnat på en av dem av högskoleverket eventuellt utdömda lärarhögskolorna.

Sedan jag började på lärarutbildningen hösten 2004 har kritiken knappast varit blid. Den ena larmrapporten efter den andra om hur usla lärare som årligen utexamineras från landets lärarutbildningar har avlösts varandra. Själv känner jag mig trött på att försvara min utbildning, allra helst med tanke på hur mycket jag själv kritiserat och kritiserats under åren jag befunnit mig under detta lärosäte.

Jag står inte ut med tanken att min utbildning skulle vara dålig, därför har jag sedan länge stött mig på min tanke om att allt blir vad man gör det till. Jag har världens bästa utbildning enkom därför att jag har gjort den till det. Jag har försökt att se det positiva i det utbud som funnits samtidigt som jag rätt och slätt tagit mig igenom det som varit mindre bra. Jag har under min utbildning mött fantastiska, inspirerande lärarutbildare, lektorer och professorer. Jag har också mött människor som gjort mig ledsen, oinspirerad och arg. Jag tror att det är få utbildningar som klarar sig helt undan kritik och jag tror att det är särskilt svårt för en utbildning som lärarutbildningen, med ständiga krav på nytänkande och elvernas bästa i centrum i ett växande, nykulturellt samhälle att hålla god standard. Därför tror jag på studenternas egna förmåga och kämparglöd. Kanske är det inte enbart utbildningens fel att lärare som kommer ut i yrkeslivet är inkompetenta.

En utbildning kan aldrig generera en färdig lärare. Lärare är inte något du automatiskt blir efter genomgången utbildning. Om man täker sig att de ämneskunskaper 60 eller 80 hp på högskolan ger för att bli kunnig inom ett ämne tror jag att man har fel. Jag skulle vilja veta om de som anses inkompetenta är de som varje vecka under sin utbildning aktivt har arbetat 40 timmar i veckan (definitionen för heltidsstudier) och då inte bara med de uppgifter, inlämningar och tentor som utbildningen krävt utan även med att förkovra sig och intressera sig för sina ämnen.

Visst finns det mycket som brister med lärarutbildningen i min stad men jag vet också att varje år utexamineras otroligt duktiga, tänkande och kompetenta lärare. Detta är människor som tar sin utbildning på allvar, som brinner för sitt arbete och som har har valt sitt yrke för att de har en tro och en vilja att förändra och lära ut och som ser barn och ungdomar som vår framtid.

Jag skulle så gärna vilja vara stolt över min utbildning och över mitt yrkesval. Att undervisa är något av det coolaste som finns, trots usel lön och dåliga arbetsförhållanden, men det blir så förbaskat svårt när vi aldrig får höra något positivt. Varför kan ingen vara stolt över oss?

No comments:

Post a Comment