Wednesday, July 16, 2008

Nemesis Tålmodigheten?

Tålmodig är en egenskap jag inte har begåvats med. Oftast är det väl knappast en framstående egenskap, antingen har man den eller inte och det innebär egentligen inte att man är bättre eller sämre rustad i livet mer än i vissa specifika situationer.

I vissa fall är det praktiskt att inte ha något tålamod, som när man är på jakt efter en ny lägenhet eller ett nytt jobb eller en ny bekantskap, eftersom det ofta innebär att man skaffar sig det man vill ha väldigt fort. I andra fall är det ett rent gissel, mycket för att väldigt, väldigt mycket i livet går ut på att vänta. Och vänta, det är jag inte bra på.

Det finns storskalig och småskalig väntan. Den småskaliga väntan har jag blivit relativt bra på att hantera. Det kan vara att vänta på bussen utan att bli stressad eller att stå i kö utan att bli irriterad på kassörskan eller att vänta på någon som blivit sen till ett möte. Helt ärligt bekymrar mig inte dessa tillfälliga avbrott i den pågående vardagen. De hör till och man gör oftast bäst i att gilla läget och inse att man bara gör sig själv ont genom att reta upp sig.

Däremot är den storskaliga väntan någonting helt annat. Jag är värdelös på att låta saker ta sin tid. Om jag flyttar in i en ny lägenhet, vilket händer ganska ofta, dröjer det högst ett dygn innan det ser ut som att jag bott där i flera år. Det är en driftighet som oftast imponerar och jag visar gärna stolt upp mina resultat av heminredningar, ommålningar och storstädningar. Det går väl an att sakna tålamod när det gäller det jag själv kan uträtta men problemen kommer när jag förväntar mig att de i min omgivning ska vara lika snabba i svängarna som jag själv.

Jag upptäckte i morse att jag rusat iväg i mina renoverings- och inredningsplaner den här gången. Jag målar, planerar, köper nytt och pysslar och det blir så fint. Men så märker jag hur jag börjar bli mer och mer irriterad och otålig och retlig. Det är något som är fel men jag kan inte sätta fingret på det. Jag väntar på något, ett resultat som aldrig kommer. Och sen plötsligt landar det som en trasslig klump i magen. Det är inte min lägenhet jag gör fin. Hur gärna jag än skulle vilja så bor jag inte där. Egentligen vet jag ju att det är alldeles för tidigt och jag har ingen brådska, men den finns liksom bara där, ohc jag kan inte ruska av mig den, den där otåligheten, min vän och min ärkefiende på en och samma gång.

No comments:

Post a Comment