Monday, October 6, 2008

Jag är värd en god lunch


Äntligen lite mat och vad jag är värd en riktigt god quinoasallad med fetaost och oliver efter denna bara till hälften gågna dag som började riktigt bra, men nu bara verkar gå utför. Jag kom upp i tid trots att det är måndag, åt en bra frukost, stack till skolan. Efter föreläsningen halvspringer jag ner genom stan för att hinna till Franska bokhandeln innan bussen går hem 12:03. När jag äntligen hittat boken jag var ute efter och sprungit vidare till busshållsplatsen ser jag till min förtvivlad att bussen gick för 2 minuter sedan och nästa inte går förrän om en timme. Nåja, jag får skynda mig till tåget eftersom jag måste vara i Malmö klockan 13 för en tid hos läkeren.

När jag närmar mig centralstationen står tåget på perrongen och jag känner lättat att jag kommer att hinna så jag halvspringer således med min 18 kilo tunga väska skumpandes på min höft bara för att hamna bakom en kille som jag inte riktigt kommer förbi men som uppenbarligen också ska med tåget. Vi båda är framme samtidigt vid trappsteget då denne stannar för att dra ett extra bloss, och slänga sin cigg, varpå han kliver ombord i sista nanosekund och jag blir stående framför ett par dörrar som smäller igen så fort att jag knappt hinner backa undan. Förödmjukad av att ha sprungit men inte hunnit med, arg på idioten med cigaretten och ledsen över att jag kanske kommer missa min läkartid sätter jag mig och väntar i 20 minuter, som blir 25 minuter p.g.a. en försening. Givetvis. Väl framme i Malmö blir jag överlycklig över att min cykel står kvar i cykelstället efter helgen och att det finns luft i båda däcken.

Jag cyklar mitt fortaste till den adress jag blivit hänvisad då jag tidigare på morgonen ringt sjukhusets växel. Jag kommer fram, låser cykeln och börjar leta på porten efter namnet på min mottagning. Inget. Jag letar igen. Inget. Nåja, jag ringer och frågar. Inget svar. Jag ringer växeln, blir kopplad till portvakten "-Nej, du är på fel adress, de har flyttat". Jag får den nya adressen, suckar, tackar för hjälpen, trampar vidare på cykeln och försöker utan resultat ringa sekreteraren. Väl framme får jag tag i en receptionist som visar in mig i väntrummet "-Du får vänta på sköterskan". Jag väntar och väntar. Efter 20 minuter kommer en sköterska ut och kallar på en annan patient. Jag frågar henne om min läkare. "-Nej, hon jobbar inte här, hon är på en annan adress". Jag närmar mig tårarna. Klockan är halv två och det finns inte en chans att jag kommer att hinna. Sköterskan är snäll och hjälper mig så att jag får en ny tid och slipper bli debiterad men när jag påstår att jag inte sett någon skylt på den andra mottagningen säger hon att där finns två stora skyltar som är omöjliga att missa. Jag har tappat värdefull tid, har inte fått hjälp av min läkare samt blivit dumförklarad över att inte ha hittat.

Jag känner mig liten, ensam och frustrerad över att jag har så lite att säga till om. Det var väl inte mitt fel att jag fått en kallelse till en mottagning där jag aldrig varit, som varken angav adress eller namn på kliniken utan endast ett namn på en läkare, vilket innebar att jag fick göra ordentlig research innan jag visste var jag skulle. Ändå är det jag som står där som ett fån till slut, för som pateient, kund, anställd, student eller vad det än månne vara så har man sällan något att sätta emot. Min frustration över att vara en liten människa i en alltför stor värld verkar växa ju äldre jag blir. Ju mer jag förstår av världen runtomkring dessto mer inser jag hur lite jag har att säga till om. Min incident idag var ingenting, det hade kunnat hända vem som helst men ändå ger det mig vatten på min kvarn. Är det bara i mitt huvud som det verkar vara så att ingen lyssnar på mig eller är det detta som är verkligheten?

1 comment:

  1. Oj vilken dag du haft! Vilken konstig remiss du fick med varken adress eller något, kan de göra så? Tycker inte det var ditt fel att du kom försent. Nåja, hoppas din sallad var god, den såg så ut i alla fall ;)

    ReplyDelete