Sunday, February 8, 2009

Paris 2001 - del 6 Jobbet och vännerna

Här följer del 5 i min Pariskrönika, läs del 1-5 här

Men bara några dagar in på det nya året kom den första katastrofen: Anne ringde från Sverige och berättade att hon inte tänkte komma ner till Paris igen. Hon hade fått möjlighet att åka till Japan och kunde inte motstå. Så där satt jag med en lägenhet för 840 € i månaden och frös med mössa och raggsockor inomhus. Förtvivlad sökte jag efter en lösning och fann den lyckligtvis i en tjej som jag så småningom skulle komma att stå lika nära som en syster. Erika hade även hon blivit förälskad i en stad och i en fransman och ämnade stanna i så länge drömmarna räckte. Sagt och gjort, hon flyttade in och vi började leta efter en tillvaro och allt vad det innebär med jobb, lokala speceriaffärer, en identitet och vänner.


Inte var det lätt att skaffa vänner, det ska jag inte påstå, eller snarare, inte var det lätt att skaffa franska vänner. Som jag redan nämnt var det inga problem att gosa ner sig i gemenskapen som rådde på studenthemmet där jag bodde de första månaderna men få var på flytande basis med franskan och ännu färre var av fransk börd. När vi så for kosan in mot staden trodde vi med bestämdhet att det skulle bli ändring på detta faktum att få av våra vänner talade franska med oss. Men när man är 20 år och ensam i en stor stad blir den som står dig närmast lätt någon du kan identifiera dig med och känner trygghet ihop med. Så blev fallet med Erika. Vi hängde ihop i vått och torrt, torkade varandras tårar, var varandras stöttepelare men också varandras bästa vänner och roligaste sällskap och få år i mitt liv har varit lika händelserika och fulla av äventyr som dem tillsammans med Erika.

Vad det gäller andra vänner så ger det sig, men det måste få ta tid. Man kommer inte in i en stad på några månader, det kan ta månader och år men snart har man byggt upp ett kontaktnät med hjälp av kollegor, vänners vänner, grannar och andra och jag lovar att du en dag kommer att sakna dessa människor något ofattbart.

Som jag skrivit förut så var däremot jobben inte särskilt svårfunna. Jag skrev helt enkelt ett CV och började gå runt och lämna det på diverse restauranger och i butiker. Snart ringde det och jag tog första bästa jobb, något som jag dock inte rekommenderar. Du har ofta råd att vara lite kräsen, så se till att skaffa ett jobb du trivs med. Man tjänar ofta minimilön och jag vet inte vad den ligger på numera men du klarar dig gott och väl än om du har en hög hyra. På restaurangjobben kan du i regel leva gott på dricksen och sedan spara lönen till hyran och kanske även till lite resor eller kläder och dylikt. Jobbar du i butik får du nästan överallt motsvarande rikskuponger och sparar på så sätt en del pengar.

Restaurangjobben är slitiga men roliga och utmanande, dessutom är det oftast lätt att hitta vänner i sina kollegor och det blir den hel del hängande och festande efter stängning också om man vill det. Butiksjobb känns lite mer seriöst måhända och dessutom får man ofta bra rabatt på kläderna som säljs. Du måste ha ett franskt bankkonto och du betalar fransk skatt, dock är skatten lite högre än i Sverige. Jag hade den enklaste formen av bankkonto ett motsvarande postbankkonto som är lätt att fixa. Har du ett fungerande franskt konto kan du dessutom få bostadsbidrag, ett välkommet tillskott i kassan! Det är lite klurigare med ett riktigt bankkonto med tillhörande kontokort (jag var tvungen att ta ut pengar i bankomat) men det går att fixa och det är värt mödan. Du måste i regel ha en kopia på ett hyreskontrakt, hyresvärdens underskrift och en kopia på ditt anställningsavtal. Så har du bara fixat detta så brukar det gå smärtfritt.

Fransmännen tycker i regel att svenskar är flitiga, ansvarstagande och punktliga och mitt bästa råd är att bara fortsätta vara ganska ”svensk” på det sättet för det innebär att man kan klättra lite på jobbet samtidigt som man försöker att släppa en svensk blyghet och känslan av att inte vilja synas och höras. I Frankrike måste du synas och höras, du måste avbryta och du måste argumentera. Vi svenskar håller med varandra, det ligger i vår natur, vi blir ofta illa till mods av att inte tycka likadant. Så är det inte i Frankrike, här uppmuntras självständighet och mothugg! Men om du lyckas ta dig in under huden på det franska finns där en livslång kärlek att nära och vårda. Det vågar jag lova.

8 comments:

  1. Idag är ju INTE skatten lägre här än i Frankrike. De tar ju hela 45% av lönen, det är ju det det är sånt rabalder om på deras nyheter. Galet mycket faktiskt!

    Så sant det du säger om att det tar tid att bli "hemma" någonstans. Inbillar mig att det måste varit roligt att jobba på restaurang - har du kvar vänner från den tiden?

    Kram Mia

    ReplyDelete
  2. Tack för ännu ett väldigt innehållsrikt och intressant inlägg! Du har väldit kloka tankar och har alldeles rätt i att det får ta sin tid att känna sig hemma mm, som med det mesta!

    Hur hittade du förresten "din" Erika? Jag kan tänka mig att jag hade fått panik och nästan sagt upp lägenheten...

    Men du jobbade alltså i Paris då, eller plugade du fortfarande? Och hur länge blev du kvar? Och som Mia frågade - har du kvar franska vänner (och vänner överhuvudtaget) från den tiden?

    ReplyDelete
  3. Vad intressant att läsa om dina franska äventyr...att frysa inomhus är INTE kul...i've been there! Min lägenhet i Milano hade typ ingen uppvärmning och här i Florens är det inte mycket bättre...

    ReplyDelete
  4. Alltid lika intressant att läsa!

    Ps; Vet inte varför länken till titti bjerner inte funkade, men här har du länken till hennes hemsida direkt

    http://www.tittib.com/pages/collections/god.html

    ReplyDelete
  5. Japps jag har att göra denna vecka :) Speciellt det "mentala förarbetet" inför jobbintervjun kommer att kräva lite tid, min första intervju efter flera år på universitetet. Scary! Vad underbart du verkar ha haft det på på din skidsemester! Ha en fortsatt bra söndagskväll! :)

    ReplyDelete
  6. Ja det är synd att det inte är bara du och jag som fått upp ögonen för second hand. Skulle va lite lättare då! :)

    Kram Mia

    ReplyDelete
  7. Lika kul att läsa det här inlägget som alla de andra du skrivit. Välskrivet som vanligt :)

    Hur länge blev du kvar i Paris?

    Stor kram Lisa

    ReplyDelete
  8. Ojojoj, du skriver så fantastiskt bra! :) Jag sitter här och läser med inlevelse och blir tårögd (ja, jag är känslomänniska och blir lätt rörd, men ändå) och vill bara ha mer.

    Lycka till med pendlingen! Själv åker jag buss 45 min enkel sträcka varje dag och man vänjer sig. :) Nu är det skönt att få en stund för sig själv, lyssna på musik eller sova lite extra i mörkret...

    ReplyDelete