Thursday, December 2, 2010

Dag 2 - Min första kärlek

Många är gångerna då jag och väninnorna har suttit och försökt minnas alla kärlekar vi haft. Vem kom först och vem kom sen och vilka av alla dessa var verkligen på riktigt? Min första kärlek drabbade mig.

Alltså om det nu ska vara kärlek på det där sättet som vi tänker oss, alltomvälvande, jordskredsliknande, livsavgörande, måste det ha varit just där. Jag blev handlöst, skoningslöst, besinningslöst förälskad i Paris. Det räckte på något vis att vara där, i att uppfyllas av en dröm jag inte visste att jag närt, en frihet som inte kunnat beskrivas i några av de böcker jag läst eller i en enda av de låttexter jag sjungit mig hes till. En kärlek så djup att inga dikter kunde mätas med den ångest och galopperande lycka jag upplevde. Just där och då var jag huvudperson i min egen floskelfyllda, dragspelsackompanjerade konstfilm. Jag målade läpparna röda varje dag och rökte vita Davidhoff med munstycke. Jag satt på café och skrev dikter medan jag läppjade på en kopp café crème och mitt liv följde exakt samma manus som så många före mig låtit sina liv följa.

Visst fanns det en man med i bilden. Finns det inte alltid det? En man på vilken jag applicerade hela min tonårsnaiva kärlek till det som uppfyllde mig, skakade mig och rubbade hela min existens. En man som fick skulden för det som rev sönder mig så fullständigt men som också fick stråla sig i glansen av det vackra som faktiskt var min första kärlek. Så här i efterhand verkar det så enkelt. För inte är det minnet av denne man som framträder på näthinnan när svunna tider avhandlas till rödvinstoner och smak av Edith Piaff. Nej istället framträder, en bänk i en vacker park full av rödgula löv,  en bred boulevard sedd genom rutan på en taxi, ett nattligt möte på en träbro över en mörk Seine, ett kafé på andra sidan gatan fullt av skrattande vänner och en lång promenad då världsalltet öppnat alla dörrar för frågor som behövs ställas men som kanske inte alltid finner svar.

6 comments:

  1. Vilken sammanställning. Fina du. Puss o kram.

    ReplyDelete
  2. Är det inte alltid sådär avgrundsdjupt nattsvart man minns den första, eller smärtan från den första. Den som lär en att eld ibland bränns.
    Men så tänker jag såhär. För att komma till nästa "nivå" måste man genom lite smärta.
    För att förstå och kanske uppskatta kärlek mer, var vi tvungna att få hjärtat söndersmulat minst en gång. För att få MVG på ett prov var vi tvungna att hoppa över fester och spendera kvällar framför böckerna. Fast vi led.
    För att ge liv, krävs enorm smärta. Kanske krävs också det nr vi ska gå vidare härifrån.

    Egentligen förstår jag inte varför vi är så rädda för den där smärtan. Den är liksom en naturlig del. Den måste till..

    Från det ena till det andra, vad gör du fredagen den 16? Jag är nämligen i Skåneland då och tror jag dagtid är fri som en fågel.

    Kram

    ReplyDelete
  3. Kristina: Ja, eller hur :)

    Jess: Tack fina.

    Mia: Jo nog är det så alltid, och precis som du säger så måste det nog vara så för att det ska kunna bli på något annat vis sedan. Och för att man ska få känna att man lever. Ända in i benmärgen. Dessutom ångrar jag inte en sekund de där erfarenheterna, utan dem skulle jag inte vara där jag är idag!

    Kramar

    ReplyDelete
  4. Yep, du har rätt. Jag menar den 17:e.

    ReplyDelete
  5. AH fina Paris. *Längtar*. Det är nat magiskt över var älskade stad, eller hur?

    Kram Lisa

    ReplyDelete