Saturday, April 20, 2013

Det sköra

Det var längesedan jag skrev igen. Jag skrev ett långt, långt inlägg förra helgen men det försvann och orken har inte funnits. Detta var i alla fall vad din hände förra lördagen.

Vi har varit ute och lekt på förmiddagen och pyret sover sen sin vanliga lur. När hon vaknar är hon febervarm och ömklig. Vi lägger oss i sängen och tittar på Alfons och efter ett par timmar kommer även Erik och myser med oss.

Plötsligt börjar Carla rycka i benen och snart kramar hela kroppen i kraftiga konvulsioner. Jag slänger mig på telefonen och ringer 112 med en tanke i huvudet. Jag måste behålla mitt lugn. Jag måste kunna förklara vad som hänt. Sköterskan i luren berättar att ambulans är på väg och förklarar lugnt och metodiskt att vi ska klä av henne, ta ut henne i kvällskylan och prata lugnande.

Vi det här laget är Carla okontaktbar, ögonen stängs och hon börjar bli blå i ansiktet. Jag skriker plötsligt i telefonen och tusen tankar far runt i mitt huvud, varav den tydligaste är; hur ska vi överleva om hon dör.

I samma sekund som ambulansen anländer slutar konvulsionerna och hon börjar andas igen. Ni som har haft barn som feberkrampat vet säkert att det sim känns som en evighet bara handlar om ett par minuter men aldrig har tiden stått så stilla som då.

Vi får komma in på barnakuten, träffa en läkare och stanna kvällen för observation. Det tas blodprover och görs undersökningar. Pulsen är fortfarande hög, över 200 slag per minut och febern går upp och ner mellan 38,5 och 40,5. Carla är medtagen och det tar fyra timmar av mjukt gungande i min famn alltmedan jag sjöng varenda sång jag kunde komma på, innan hon slutligen lugnade sig och somnade in.

Efter "Piggelintestet", doktorns egna sätt att kolla om barnet var okej, äter man en Piggelin är man inte alltför sjuk, fick vi komma hem. Carla somnade gott mellan oss och nästa morgon var febern borta och ungen pigg.

Jag har många gånger blivit arg, ledsen och frustrerad över vad vår lilla tjej hittar på, ledsen när hon gjort sig illa, trött på henne nät hon bråkat, rörd till tårar av något fint hon gjort, men aldrig förut har tanken slagit mig. Är det verkligen värt det? Hade jag valt att skaffa barn om jag visste hur fruktansvärt mycket man har att förlora? Jag vet faktiskt inte. Men det är väl just det. Man har ingen aning. Kanske är det tur.

7 comments:

  1. Vill inte ens tänka tanken. För då skulle man ju inte våga leva. Aldrig älska. Sitter här hemma då min lille är sjuk, ynklig men ingenting jämfört med eran panik. Gud va man älskar sina barn!

    Skönt att ni mår bra!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Nej och man kan ju inte gå och tänka de tankarna förstås men ibland kommer det över en och då är det vidrigt.

      Delete
  2. Fy, vilken obehaglig upplevelse. Kan inte ens föreställa mig känslan, paniken och rädslan ni upplevde under detta dygn. Skönt att allting fick ett lyckligt slut.
    Stor kram

    ReplyDelete
  3. Stackars lilla söta pyre och stackars Er. Jag känner igen tanken. Är pessimist och minns min tidigare ofrivilligt barnlösa kompis (nu gravid) som kommenterade att "med barn blir man lycklig" och jag inte ville argumentera med henne men hur jag kände att samtidigt har jag en konstant oro. Jag är orolig och rädd att mista min "bebis", att han ska vara ledsen, göra sig illa, bli mobbad, sjuk, handikappad. Största rädslan under graviditeten var handikapp och medfödda sjukdomar. Hellre ett döfött barn tänkte jag än att oroa sig för hur barnet ska klara sig. Jag hade havandeskapsförgifning och tappade synen i ett par timmar och jag var mer orolig för barnet. Jag fick târar i ögonen av ditt inlägg och ska genast goggla feberkramper som jag inte ens visste fanns. Lâter som du handlade precis rätt! vad skönt att det slutade lyckligt!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag är precis som du. jag kunde inte njuta ett uns av graviditeten, all oro tog överhanden och jag tyckte bara att det var en lång, jobbig väntan. På det viset tycker jag att det har blivit mycket bättre sedan hon kom. Jag har inte alls varit lika rädd när jag har haft henne hos mig och kunnat se henne som när hon var i magen. Inte förrän nu vill säga.

      Delete
  4. Vad hemskt! Men skönt att det slutade bra!
    Nu rullar mina tårar och jag behövde verkligen denna påminnelse. Vi har haft en period då jag varit mycket själv med båda barnen och Alvar är högst opålitlig och typ slår Ivar med en kastrull eller kör över honom med en dammsugare när man vänder ryggen. Eller också gör han bara helt enkelt inte som man säger. Idag började jag gråta när han fortfarande, efter 1000 "NEJ, DU FÅR INTE" från mig smulade ner Ivars smörgåsrån i ryggen på Stokke-stolen och jag hade precis dammsugit på dagen. Jag kände mig så uppgiven att jag började gråta. Över en sån sak alltså. Ganska onödigt. Ditt inlägg gav lite perspektiv. Tack. Livet är så skört!
    Många kramar!

    ReplyDelete