Monday, April 22, 2013

Handen

Jag sitter och håller den lillas hand. Hon har nyss somnat in och det är med motstridiga känslor jag sitter kvar. Vi vill att hon ska känna sig trygg i att somna själv och det har hon gjort de allra flesta kvällar sedan hon var cirka 9 månader gammal, ibland har hon till och med först pekat på sängen, lagt sig till rätta och sedan pekat på dörren för att man ska gå ut. Den senaste månaden har dock sjukdomar, resor och annat gjort att rutinerna kommit i kläm och det har blivit svårt att få henne att somna själv. Det skär i hjärtat att lämna henne när hon med gråten i halsen säger "Nej, mamma, sitta, handen". Hon vill att jag ska sitta och hålla henne i handen tills hon somnar och det är ju jättemysigt, men det tar sådan tid. Ibland en timme eller en och en halv, istället för att hon somnar på 10 minuter om hon ligger själv. Det kommer säkert att ordna sig igen men det känns så grymt att neka henne den tryggheten samtidigt som jag vet att hon har en grundtrygghet och att det på sätt och vis är bra om hon lär sig att hennes säng och det här med att sova är mysigt och bra.

Jag vet inte hur jag ska resonera. Hur tänker ni?

8 comments:

  1. Jag följer alltid med min lille tvååring när han ska sova o ligger kvar tills han somnat. Ibland lägger han sig i sin säng (som står bredvid) och somnar direkt och ibland vill han somna på mig, med smek o nattvisa. Jag tänker att han just idag kanske behövde den extra tryggheten.

    Lita på din känsla!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja det har du rätt i. Man känner ju ganska tydligt om det är trams eller om det verkligen är trygghetstörst.

      Delete
  2. Jag känner som så att rutiner är superviktiga för våra barn men ibland får man frångå det man kommit fram till med sitt barn i takt med att det utvecklas. Precis när Malte var ett och ett halvt ville han inte heller somna själv. Hade gjort det innan sedan under ett någon gång. Fick då höra av någon är det just kring ett och ett halvt de har någon slags kris då de inser att vi inte sitter ihop, att mamma och pappa kan försvinna, någon slags identitetskris. Jag började först att kämpa me honom att han skulle somna själv, han blev fruktansvärt ledsen och det kändes bara som helt fel läge, som att han faktiskt blev otrygg då. Vi har legat/ suttit bredvid och han har varit lugn och trygg med det men det har å andra sidan gått relativt fort. Med Noel tog det ibland också typ 1-2 timmar ibland och då är det klart att man kanske vill hitta en annan lösning sim funkar bättre för båda. Som tidigare sagt, kör på din känsla. Puss puss

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är precis det. Jag vill ju att hon ska känna sig lugn och trygg och det är klart att jag sitter hos henne om hon behöver mig men jag vill inte hamna i att sitta 1-2 timmar varje kväll för det blir inte hållbart för mig.

      Delete
  3. Min kille sover i egen säng med undantag om han är sjuk. Vaknar han och är ledsen kommer han över till oss och somnar om och vi bär tillbaka honom. Vi försöker undvika att han sover hos oss för jag märker att det pâverkar min sömn. Jag ligger obekvämt och vaknar till. Min sambo har inga problem att samsova men han tycker nog det är rätt mysigt att dela säng med bara mig för det mesta. Ibland har vi haft perioder dâ Bebis (18mân) vägrar somna i sin sâng. Han har fâtt vara uppe lite lângre, vi har lâtit honom grâta lite, lagt honom igen, tagit upp, lugnat, lagt... och efter ett par dagars kamp, max en vecka, ett par insomningar hos oss, har han hittat tillbaka till att kunna somna själv. Men tipset att köra pâ din kânsla ovan var ju jättebra. För mig finns det inga rätt eller fel utan man gör det som passar ens familj. Självklart är din lilla tjej trygg! Och hon tar inte skada av att du lâmnar henne. Jag hade förklarat att mamma sitter här en stund, men nu är mamma trött och du mâste somna själv nu... men vid vilda protester hade jag kanske inte varit helt konsekvent heller. Inte lätt. Men eftersom du inte vill sitta och hâlla handen i 60 minuter skulle jag nog pröva sätta en gräns fôr min egen skull kanske.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag tnker exakt likadant som du. Vi tar också in henne om hon har en mardröm eller är sjuk men annars sover både hon och vi bättre i egen säng. Vi kör på lite snällare nattning och hoppas att det går över snart.

      Delete
  4. Vi har haft precis samma med Elsa. Hon har somnat själv i sin säng sedan liten. Sedan har det kommit perioder när de inte funkat. Då har vi följt henne i det. För en månad sen hade hon en (lite längre) period när hon totalvägrade somna i sin säng (gallskrek och var förtvivlad) men somnade på två sekunder i vår säng, då fick det vara så ett par veckor. Därefter somnade hon i sin säng igen och rutinerna var tillbaka. Detta kom samtidigt som hon började gråta varje gång vi lämnade på förskolan. Alltså tänkte jag att det var separationsångest och mötte upp henne i det.
    Finns nog inget rätt och fel ? Kram och lycka till.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag vet inte om det finns rätt och fel men på något vis känner jag att hellre skämma bort henne lite för mycket än att göra henne otrygg? Det verkar som att 1,5 är någon slags trygghets-åldersgräns för jag tycker att alla med lika gamla barn som våra säger samma sak. Skönt att veta i alla fall för då är det ju säkert övergående. Carla somnar oftast inte så bra i vår säng faktiskt, hon stökar mest runt, förutom när hon är sjuk förstås. Hrm, när kom gråtandet i samband med lämning?

      Delete