Thursday, June 27, 2013

Bygga bo

Jag brukar ofta och gärna prata om hur fantastiskt det är att bo i stan och hur jag aldrig i livet skulle kunna tänka mig att flytta till hus i utkanten av en stad, i ett litet samhälle eller på landet. Inte bara för att ett husköp för oss skulle vara rena skämtet. Vi är nog hyfsat händiga båda två och Erik tycker att det är kul att pula med det ena och det andra och ha små projekt men vi är verkligen inga husmänniskor. Vi gillar inte trädgårdsarbete, har inga högtflygande renoveringsplaner och drömmer inte om att umgås med våra grannar som kanske har barn i samma ålder som våra.

Inte heller är jag intresserad av ett sommarhus som ska skötas, renoveras och som kostar pengar. När det är semester, helg eller högtid vill jag vara fri som fågeln, åka till Paris ena gången och ta en skidtur andra gången. Jag vill inte vara bunden till att åka till samma ställe varje ledig stund. 

Ofta när jag pratar med vänner som längtar efter hus och landsbygd funderar jag på varför det inte lockar mig. Jag tilltalas ju liksom dem av tanken på daggvått gräs mot bara fötter, ljumna sommarkvällar och barn som leker med pinnar och klättrar i träd, men det saknas mig inte. Häromdagen kom jag på varför. Det är för att vi ju har den ultimata megabästa lösningen på palla-ha-ett-hus-problemet. Vi har nämligen hus, men bara precis när vi känner för det. På helgerna, om det är fint väder traskar vi hem till min mamma som bor i ett finfint hus mitt i stan med en stor trädgård och dessutom lekstuga, sandlåda och pool. Där finns massor av leksaker och dessutom världens bästa mormor och morfar till Carla. Schyst häng och kvalitetstid med familjen. På somrarna sen bär det av till Eriks mammas hus, som faktiskt är vårt "sommarhus". Svärmor är ute och seglar nästan hela somrarna så vi har huset för oss själva hur mycket vi vill. Carla kan springa omkring i trädgården, bada i sin uppblåsbara pool, kratta och sparka boll. Vi kan dricka kaffe på altanen, sola solstol, hänga tvätt på torkvinda och klippa gräsmatta. Vi skördar nypotatis och plockar hallon som blir till sylt. Vi sitter ute på kvällarna och lyssnar på tystnaden och går ner till stranden och tar ett dopp när det blir varmt. 

Jag njuter förstås av allt det här men har nog inte riktigt insett hur lyckligt lottade vi är och vilken lyx det är att inte behöva längta efter ett hus. Vi har ju det där huset, när vi vill, utan att lägga ner alltför mycket möda och utan att det kostar oss ett smack. 

Nej, ett hus är inte vår grej, ej heller en sommarstuga. Jag vill gå på teater och bio, träffa vänner i tid och otid, ta en spontan öl efter jobbet och kunna springa ner på stan om jag glömt att köpa något. Jag gillar att gå till bageriet på lördagsmorgnarna och hämta en kaffe på väg till lekplatsen. Jag vill kunna ringa mina vänner och fråga om vi ska grilla eller gå ut och äta utan att ha planerat långt i förväg. Livet i stan passar mig som handen i handsken, men det är rackarns fint att ha det där huset när andan faller på och staden blir för het, avgastyngd och inkapslad. Då är det fint att ha husägande människor omkring sig som tycker om besök. 

Tuesday, June 25, 2013

Sömnskulden

Jisses, vad min sömnskuld måste varit stor. Sedan gästerna lämnade oss har vi gått och lagt oss nio på kvällen, strax efter pyret, trots att intentionen varit att hälla upp vars ett glas rosé och ge Boardwalk Empire en chans. Nåja, de här dagarna ska ju vara just återhämtningsdagar och därför bestämde jag mig för att efter lunch och långpromenad krypa upp på madrassen som vi har liggande på vardagsrumsgolvet (maximal mysfaktor) och snusa middag tillsammans med pyret. Sova kan vara något av det bästa som finns så varför gör jag det så sällan i vanliga fall?

Nu är vi här igen, det är kväll och jag har satt mig ner efter middagsdisken. Inne från sovrummet hör jag bokläsning och en ytterst gosig liten tjej som babblar in i det sista. Jag ska lyssna klart på en dokumentär och sedan krypa upp med ett glas vin (det som inte dracks igår) och ta itu med den första sommarboken. Vi får se hur länge jag orkar idag och blir det ett par timmar till får man vara nöjd.

Vem har tid att sova?

Sunday, June 23, 2013

Ode till sommarlovet

Så har jag då landat, efter den, för alla lärare, mest stressiga perioden på året, i mitt sommarlov. Jag tycker om att kalla det sommarlov även om det så klart egentligen är semester. Sommarlov låter så mycket mer oändligt, så fyllt av möjligheter, så sanslöst lovande. 

Idag lämnade de sista gästerna skeppet och kvar är vår lilla familj. Den minsta har fått feber och en rejäl förkylning och jag är livrädd fast jag vet att feber inte är någon fara men de där kramperna satte sina spår och vi är bra mycket längre från ett sjukhus än vad vi vanligtvis är. Men jag antar att även den stressen kommer att blekna i solen så småningom. 

Denna vecka stannar vi här, sen vänder vi inom stan, Erik far vidare till Barcelona och redan på måndag packar vi än en gång om väskorna för att återse vårt älskade Italien. 

Jag har varit på fler ställen i Italien än i något annat land men aldrig i Sorrento. Jag vet ju att även det kommer att vara lika gelatounderbart, pastastiskt och vinljuvligt som Italien alltid är och jag ser fram emot att få se Carla njuta av det bästa hon vet, vatten, pasta och släkten. 

Idag känner jag i alla fall sommarlovet värma minavinterbleka ben och känslan av att det är okej att göra ingenting infinner sig mer och mer. Mitt sommarlov. M

Saturday, June 22, 2013

Midsommar

Fick ett mail av min fina Murray som saknade bloggen och kände att ja, jag kanske ska göra ett ryck och försöka återuppta bloggandet nu när sommaren är här, jag är ledig och lugnet åter finns i mitt liv. Det har varit en hektisk sista månad i skolan och allt annat har fått pausa. Nu är vi här, i sommarhuset, omgivna av vänner och låter kärlek, hav och sol omsluta oss.