Saturday, May 24, 2014

Maj

Något av det bästa som finns med månaden maj är att den är vår och våra bästa vänners mesta utflyktsmånad. 

Förra helgen bar det av till Österlen, Mellby, antikaffär, fika i solen, fotbad i Knäbäckshusen, crêpes på Franskans Creperie i Rörum och ett besök i Gunilla Manns ateljé. 

När juni sedan kommer, ofta med regn, betygsstress och grusade förhoppningar om sommar är själen fylld av värme, lugn och vackra solskensminnen. 






Thursday, May 22, 2014

Essaouira


Vi hade vår bas i Marrakesh men fick rådet att även besöka den pittoreska hamnstaden Essaouira ett par dagar. Efter några dagar i intensiva Marrakesh var havsbris, sol och strandpromenader precis det vi behövde. Här kan man bo var som helst i den lilla stadskärnan som är den gamla staden. På den lilla marknaden kan man köpa en hel måltid för ett par kronor om man besöker ett av hålen i väggen och självklart kan man alltid frossa i färsk frukt. Att däremot få tag i en glass i Essaouira är lättare sagt än gjort. Det är bara några av turisthaken som lyckas leverera denna av Carla hett efterlängtade vara.

I Essaouira ägnade vi oss åt ridning, jag och Erik på arabiska fullblod, Carla och mormor på dromedar. Erik testade att surfa trots att vattnet var iskallt men de varmare månaderna på året är detta ett måste! Annars flanerade vi runt, fikade, tittade, shoppade marockanskt porslin och åt goda middagar. Oj vad många bra restauranger här finns. De jag minns är:

Triskala - Vegetariskt, enkelt, biligt och supergott i underbar miljö
Elizir - Min väninna uttryckte det så här "vansinnigt god mat och totalt flippad inredning". Här äter man fisk!
La Table Madala - gott, marockanst och trevlig personal!

Wednesday, May 21, 2014

Att kastas tillbaka till något man tror är borta för alltid

Någon gravid kvinna påminde mig igen om många kvinnors eviga kamp mot sin egen kropp "Nu kan jag passa på att äta vad jag vill". Kommentaren förvånar mig alltid. Den enda gången i livet jag numer har dåligt samvete för vad jag äter är när jag är just gravid. De senaste åren har jag, tack gode gud eller den som bör tackas, äntligen kunnat släppa viktångesten och slutat stirra mig blind på fettdepåer, bristningar och degig mage, och har, hur otroligt det än må låta, tyckt om min starka, fina, uthålliga kropp.

Sen blev jag alltså gravid, en gång och två gånger och jag regredierar genast till mitt tonåriga jag. Varenda onödig kalori känns som ett nederlag, varenda tugga mat utvidgar på studs min i mina ögon stora valkropp lite till. I spegeln ser jag den där äckliga, feta och mindre värda personen som var jag och som nu åter igen är jag trots att jag kommit så långt sedan dess.

Jag vet att jag är fullkomligt oresonlig, desillusionerad, idiotisk, men det är så det känns likväl. Det spelar ingen roll att anledningen till övervikten är den bästa av bästa. Jag mår illa av min egen kropp, hur sjukt det än är. Så djupa sår bär vi med oss, vi kvinnor som växt upp med självförakt och hatat våra kroppar att vi inte ens kan glädjas åt det finaste i livet.

Monday, May 19, 2014

Marrakesh

 

I mitten av februari blev mörkret för tungt och reslängtan för stor, så vi packade väskorna och drog iväg till Marrakesh. Av en kollega och vän som kan Marocko fick vi tips och råd för resen. Vi blev inte besvikna. 

Vi började i det bullriga, bohemiska och mytomspunna Marrakesh. När man åker dit det faktiskt ett måste att bo på en av stadens vackra riader. En riad är som ett litet hotell med en innergård och det finns ofta cirka 5-10 rum. Större hotell ligger utanför gamla stadskärnan och är inte alls lika charmiga. 

Vi bodde på riad Clémentine, ett otroligt mysigt ställe som till skillnad från de flesta andra riader, hade pool. Vi kände att det var mysigt för Carla men om man bara är vuxna som åker kan man lika gärna bo på ett av de mycket billigare alternativen som exempelvis fantastiska riad WO

Alla ni frankofiler kommer att få ert lystmäte mättat om ni åker hit då franska är det officiella språket och det man tar sig runt på. På de familjära riaderna finns gott om möjligheter att prata franska med ägarfamiljerna och deras personal. 

Och visst är det som att kliva in i en Tusen och en natt-berättelse. Det är en mytomspunnen och vacker stad med tusentals års sagor böljande längs väggarna i de trånga gränderna. Souken, marknaden, är högljudd och intensiv och inbäddad i en doft av grillat kött, färska apelsiner och nybakade kakor. 

Att prova på när du är här: 
* Alla bröd bullar och kakor verkade kosta 80 öre styck oavsett vad det var. Gissa om vi frossade. 
* Hamam. Gå på ett lokalt badhus och tvätta dig själv eller på de turistanpassade och få ett lyxigt bad och behandling för en liten peng. 
* Henna café 
* Pepe Nero. Lyxrestaurang i otroligt vacker miljö.
* Jamaa el-fna. Torget där du kan se ormrtjusare, apor i kedjor och kläder (usch och fy), dansare, musiker, försäljare av allt från färskpressad apelsinjuice till tänder (!). 
* Hälsa på i Yves St Laurents trädgård. 

Bon voyage! 










Saturday, May 17, 2014

"Nä men jag bryr mig inte om miljön"

Att argumentera för saker jag brinner för är ett av mina största intressen. Det är få luncher på jobbet eller middagar med vänner som förflutit utan att antingen djurrättsfrågor, miljöfrågor eller andra mer eller mindre politiska diskussioner varit på menyn. Alltid lärorikt och oftast roligt. Det är ju så man utvecklas. Ändå har jag aldrig, nä jag tror faktiskt aldrig, varit med om en så fruktlös diskussion som den jag hade häromdagen. 

En ny bekantskap pratar om det praktiska med pappmuggar. Jag säger något skämtsamt om att tänka på miljön. 
- Som om jag bryr mig om miljön, får jag till svar. Jag blir paff. Jag förstår ingenting. 

Jag har hört många åsikter men de flesta går ut på att försöka rationalisera bort ett dåligt samvete för något man vet är fel. Diskussionen var i full gång. Personen i fråga tycker att hen inte behöver lyfta ett finger förrän världens stormakter är på den nivån miljömässigt som Sverige redan idag är på. Jag kan ofta säga att jag förstår resonemanget men inte håller med men denna gången blir jag först mållös, sedan snubblar jag på orden när jag pratar om att börja i det lilla för att sedan växa, att engagera sig på alla nivåer, lokalt, kommunalt, nationellt och internationellt, att det finns organisationer i Sverige och världen där människor jobbar tillsammans, att vi kan vara förebilder, att om vi gynnar forskning för bättre miljöteknik kan våra lösningar säljas och bidra till Sveriges välfärd, att vi måste lära våra barn vad som är rätt och fel och att vi måste förstå att vi alla har ett ansvar för jorden vi skickar vidare. 

Ingenting biter. 

Jag drar mitt trumfkort. 
- Om vi struntar i miljön kan vi lika gärna strunta i allt annat vi kämpar för. Då kan man ju tänka likadant med jämställdhet.
- Det gör jag, säger personen, jag tycker att vi har det bra nog i Sverige. 
Jag blir alldeles matt. Känner hur kraften rinner ur mig och den välbekanta hopplösheten griper tag. 
- Men vad menar du? Tycker du inte att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, skyldigheter och framförallt möjligheter? 
- Det har gått för långt. Vi har det bra nog. 
- Men resten av världen då? 
- Ja, nu får de komma ikapp oss. 
Själva? Jag kan vid detta laget inte låta bli att undra. Varje människa en ö? Varje land en autonomi som lever isolerat från resten av världen. Nej, har människan bott i en stubbe under i halva sitt liv? Inte sett vad gemensamma rörelser, vad vetskap och informationsspridning har gjort för jämställdhets- och jämlikhetsfrågor? 

Jag vågade inte ena lyfta på locket till hbtq- eller invandringspolitiska frågor. Tänkte att det var bäst att lägga till aka stenen och kanske bara försöka glömma denna diskussionen. Samtidigt var det en ögonöppnare. I den lilla världen där jag rör mig träffar jag så många likasinnade, i vänskapskretsen, i bloggosfären, i de sociala medierna, i tidningarna jag väljer att läsa, i dokumentärerna jag väljer att se. Det är nyttigt att ibland tvingas inse att det finns en stor massa, kanske en majoritet, som inte delar mina värderingar och ideal. Skrämmande, men nyttigt. 

Tuesday, May 13, 2014

Nu. Rapsfält, framtidstro och på väg mot nya äventyr

Det har varit en lång och mörk vinter på en del sätt, kanske på många sätt. Det var länge sedan jag mådde dåligt. Jag har varit så otroligt lyckligt lottad de senaste åren. Lycklig. Nu har jag varit under isen och inte orkat. Det tog liksom stopp någon gång i slutet av förra året och jag fick bestämma mig på riktigt vad som skulle gå först, hälsa eller stolthet. Jag valde det förra och våren har varit en resa tillbaka till det som är bra och fint och värt att lägga tid på. 

Jag sade upp mig från ett jobb som inte längre kändes bra och fick fortare än vad jag kunnat drömma om ett nytt och oerhört spännande sådant. Några veckor efter att kontraktet var påskrivet fick jag reda på att jag var gravid. Snacka om dålig timing. Men som känt är, är sådana saker svåra att planera och det blev som det blev. Jag spydde som en kalv i tio veckor men nu mår jag fint och jag är i vecka 19. 

Våren kom till slut och det blev utflykter, ljumma vindar och rapsfält i Skåne. Jag tror att vi går mot ljusare tider.