Wednesday, May 21, 2014

Att kastas tillbaka till något man tror är borta för alltid

Någon gravid kvinna påminde mig igen om många kvinnors eviga kamp mot sin egen kropp "Nu kan jag passa på att äta vad jag vill". Kommentaren förvånar mig alltid. Den enda gången i livet jag numer har dåligt samvete för vad jag äter är när jag är just gravid. De senaste åren har jag, tack gode gud eller den som bör tackas, äntligen kunnat släppa viktångesten och slutat stirra mig blind på fettdepåer, bristningar och degig mage, och har, hur otroligt det än må låta, tyckt om min starka, fina, uthålliga kropp.

Sen blev jag alltså gravid, en gång och två gånger och jag regredierar genast till mitt tonåriga jag. Varenda onödig kalori känns som ett nederlag, varenda tugga mat utvidgar på studs min i mina ögon stora valkropp lite till. I spegeln ser jag den där äckliga, feta och mindre värda personen som var jag och som nu åter igen är jag trots att jag kommit så långt sedan dess.

Jag vet att jag är fullkomligt oresonlig, desillusionerad, idiotisk, men det är så det känns likväl. Det spelar ingen roll att anledningen till övervikten är den bästa av bästa. Jag mår illa av min egen kropp, hur sjukt det än är. Så djupa sår bär vi med oss, vi kvinnor som växt upp med självförakt och hatat våra kroppar att vi inte ens kan glädjas åt det finaste i livet.

No comments:

Post a Comment