Wednesday, July 2, 2014

Den där ilskan som man inte kan ta tillbaka

Igår blev jag arg på dottern. Arg på en stackars tjej som suttit i bilen i fem timmar, med bara paus för lunch och en butik med skor. Arg på en liten som varit så grym på denna resan att de flesta vi bott hos kallat henne för en "excellent traveller". Jag var trött, illamående och jag har inga ursäkter för det och kanske just därför gnager det mig fortfarande. 

Vi hoppade ur bilen, framme vid sista stoppet på resan, pyret nyvaket, skrek och skrek. Otröstlig. I tio minuter försökte jag trösta och lugna. Sen orkade jag inte mer. Jag satte ner henne, försökte säga åt henne att vara tyst. Till slut blev jag arg, det hjälpte förstås inte utan gjorde saker och ting värre. Till slut gick jag därifrån. Erik fick rycka in, lyfta upp och trösta. Jag stod kvar och kände mig misslyckad. 

Så oerhört tacksam över att vi är två men livrädd för att jag inte verkar kunna själv. Tålamod har aldrig varit min grej, men det har ju bara drabbat mig själv tidigare. Ibland är det avskyvärt, det här med att ta hand om någon annan, någon så sårbar. 

No comments:

Post a Comment