Sunday, August 31, 2014

Nils Dardel på Moderna







Även om det egentligen var helt fel dag att åka ut till Skeppsholmen och Moderna Muséet, är jag väldigt glad att vi gjorde just det. Jag har varit uppe på blixtvisit i Stockholm för att lyckas skrapa ihop lite kvalitetstid med bästa vännen som är där på jobbuppdrag och idag tog vi Djurgårdsfärjan för att flanera runt på Dardelutställningen på Moderna. Vi blev inte besvikna. Det var en makalöst fin samling av muséets egna tavlor och lånade, såväl privata som offentliga verk. Har ni möjlighet rekommenderar jag varmt en tripp dit när nazisterna flyttat på sig. 

Friday, August 29, 2014

Argumentation på sociala medier

Det har blivit mycket debatterande på senaste tid och så här i valtider verkar folk extra benägna att diskutera vilket jag välkomnar. I allt detta tyckande på sociala medier inser jag dock det svåra i att hålla igång diskussioner när du inte har motparten framför dig. 

Om du ställer en fråga i en diskussion på ett socialt medium och motparten inte svarar så kan du utgå från att frågan antingen är för lätt eller för svår att svara på, eller hur? Om någon har ett dåligt argument är det ju oerhört lätt att slå ner så egentligen är det mer trovärdigt att motparten låter bli att svara för att hen inser att hen förlorat diskussionen? Jag tror att jag väljer att tolka min senaste argumentation så åtminstone. Andra tankar? 

Thursday, August 28, 2014

Stor tjej

Vår stora tjej som börjat stora avdelningen på förskolan, som funderat och pratar konstant om skelett, döden, tid, kompisar, karuseller och film, som vill vara stor ibland och liten ibland och som tycker att lillasyster ska heta Kokos eftersom det bästa hon vet är kokosbollar. Fasiken vad spännande det är att få dela livet med henne. 

Wednesday, August 27, 2014

Fröken Livrädd och graviditeter

Ibland undrar jag hur folk som har tre, fyra, fem eller fler barn har tagit sig igenom alla de där graviditeterna. Blir det lättare och lättare att vara gravid? Blir man mer blasé? Förmodligen är väl folk i allmänhet inte lika benägna att måla fan på väggen som jag är, men nio månader är så lång tid. Det är en så satans lång tid av ångest, av rädsla, av saker som kan gå fel.

Som ni vet, ni som läst här ett tag, fullkomligt avskyr jag att vara gravid. För att inte förarga någon tillägger jag alltid att jag är oerhört tacksam över att jag kunnat bli gravid och över att jag har en fantastisk dotter. Det är inte alla förunnat. Med det sagt återgår jag till det här med att orka. Idag kände jag inga sparkar och ingen rörelse på hela dagen. I början av dagen tänkte jag inte så mycket på det, sen började jag tänka på det och försökte att inte tänka på det och efter några timmar blev jag fullkomligt besatt av tanken. Jag kände hur jag förlorade tålamodet med min dotter, hur jag blev sur och nedstämd och alldeles övertygad om att nu har det hänt, nu har barnet dött i magen. Jag blir som paralyserad, oförmögen att tänka på något annat.

Jag kan liksom inte ens säga att jag vet att rädslan är irrationell. Det är den ju inte, åtminstone inte om jag lyssnar på min barnmorska på BVC som med en sällan skådad ihärdighet påminner mig vid varje besök om att "det är väldigt viktigt att jag känner bebisen röra på sig varje dag, flera gånger om dagen" och om om jag säger att "jo det gör jag ju men det kan vara lite olika intensitet från dag till dag" så upprepar hon "men du känner väl det flera gånger om dagen?" och jag blir matt och rädd och tänker att jag måste vara ännu mer uppmärksam och jag  att de måste informera om detta och hade hon inte gjort det så hade hon ju varit en idiot och jag hade kanske inte vetat att jag var tvungen att kontakta KK om jag inte kände något men jag vill ändå bara skrika att jag orkar inte tänka på det och jag orkar inte komma och lyssna på hjärtljud och jag orkar framförallt inte göra något ultraljud för jag är så jäkla livrädd men om jag inte gör det så blir jag ännu räddare så jag biter ihop, nickar och går hem och fortsätter att vara livrädd.

"Nio månader är ju så kort tid av ditt liv", säger en del. Jag säger att inga arton månader i mitt liv har varit så oändligt långa som de då jag varit gravid.

Tuesday, August 26, 2014

Demokrati - för vems skull?

I helgen spårade ett alldeles för uppmärksammat torgmöte med Svenskarnas parti här i Malmö ur och sedan dess har all lokal nyhetsbevakning varit fokuserad på det överdrivna polisvåld som lär ha skett. Jag blir så jädrans ledsen när jag ser hur mycket energi, ilska och hat som hamnar i knät på polisen i Malmö istället för där det hör hemma, hos nazisterna och rasisterna som förpestar vår stad och vårt land.

Jag säger inte att polisen handlade rätt vid demonstrationerna på Limhamns torg i lördags, absolut inte, överdrivet polisvåld är naturligtvis allvarligt, värt att uppmärksamma och mycket angeläget att ta tag i. Däremot undrar jag verkligen vad polisen har att vinna på att använda onödigt mycket våld. Jag kan inte bara tro att alla poliser som var där var känslokalla sadister som helst av allt bara ville skada vänsterextremister eller för den delen helt vanliga, civila motdemonstranter. Anklagelserna mot polisen ska tas på allvar, men denna smutskastning. Varför lyssnar ingen på varandra? 

Jag tänker alltid efter liknande händelser att det finns ett visst mått av polishat från somliga demonstranters sida i sådana här situationer. En del verkar helt enkelt vilja trigga igång bråk med polisen för att sedan kunna atackera dem för att de brukar våld. Jag kan ha fel men jag tror inte det. Även i efterdyningarna kan man ana en vilja att piska upp stämningen och lägga så mycket skit som möjligt på ordningsmakten. 

Anklagelser om att polisen inte vill prata med demonstranterna är märklig i sig. Ska en som tjänsteman gå in i diskussion med arga demonstranter som helst vill sätta dit en, kan en lika gärna gräva sin egen grav. Dessutom är väl polisen inte där för att diskutera utan för att förhindra att brott begås och skapa lugn och ro? Detta misslyckades de fatalt med vid lördagens demonstrationer, men jag undrar jag hur de skulle kunna lyckas. Vad polisen än gör blir de ifrågasatta. Som medlem av en annan bespottad yrkeskår känner jag av den frustration många poliser måste känna just nu. Visst finns det rötägg inom poliskåren som överallt, men jag undrar hur många som själva stått ut med att byta plats med polisen ett par timmar. De flesta, såväl poliser och demonstranter vill ju ändå samma sak, skydda demokratin och värna om ett samhälle byggt på tillit och respekt. 

Jag vill inte försvara ett oförsvarbart handlande från polisens sida men jag kan tycka två saker:
1. Fokus hamnar ständigt fel när polisens agerande kommer under lupp istället för att hamna där det bör, kring det fina i att folk sluter upp i demonstrationer mot nazism och det vidriga i att det finns nazister i vårt land. 
2. Varför ska man attackera polisen vid demonstrationer? Varför kasta saker, varför skrika glåpord, varför söka provokation? Polisen skyddar inte människor för att de håller med om deras åsikter utan för att det ingår i deras uppdrag. 

Jag blir så matt men behövde få säga detta. Jag tror på demokrati och ibland känns det som en huvudlös diskussion att försöka resonera med grupper som inte delar en tro på den demokrati jag är så stolt över. 

Friday, August 22, 2014

De andra

Tillfällena då tårar droppat över morgontidningen har blivit fler än vanligt den här sommaren. Inte undra på det, så som läget i världen ser ut just nu. I morse läste jag så i Sydsvenskan, Sverigedemokraternas helsidesannons som var riktad till Fredrik Reinfeldt med flera efter statsministerns omtalade tal om hur flyktingpolitiken kommer att behöva se ut den närmaste framtiden. Ilskan jag känner över Jimmie Åkessons idioti är så stor att jag inte vet hur jag ska kanalisera den. 

Jag blir så förgrymmat förbannad och frustrerad över att det finns människor som inte ser vad vi har här och som med näbbar och klor tänker kämpa för att vi som redan har det bra ska få det bättre alltmedan de andra, de långt borta i andra länder, med andra religioner, med andra livslotter, får stryka med bäst de vill. 

Jag vet att de allra flesta i Sverige och i Europa fortfarande har förmågan att öppna sina hjärtan, att de allra flesta är solidariska, varma, tänkande människor, annars skulle betydligt fler vara anhängare till de främlingsfientliga, rasistiska eller nazistiska partierna. Trots detta får frukostkaffet en besk smak när en tvingas läsa denna äckliga smörja i samma tidning som sidor senare rapporterar om det helvetestillstånd som råder i världen. 

Monday, August 18, 2014

Hösten kallar

I exakt två månader har jag och pyret varit hemma och semestrat oss. Imorgon börjar förskolan och med den hösten och jag måste säga att det känns lite märkligt när man vant sig att tillbringa alla dygnets timmar och veckans dagar tillsammans. Det kommer att bli fint för oss båda, kompisar, nya äventyr och projekt för henne, vila varvat med deltidsarbete för mig.

Nu säger vi tack till den här sommaren, till heta dagar och sena kvällar, till jordgubbar, glassar, stora amerikanska veggieburgare och sandiga mackor på skånska stränder, till lekplatser på andra sidan Atlanten och i Malmö, ansiktsmålningar, hopptorn, veteranbilar i Folkets park och till boardwalkkaruseller i Santa Cruz, till varma vänners varmare trädgårdar med pooler, vattenspridare eller skugga under ett träd, till långa bilresor, flygresor och tågresor, till småkryp och björnar, sjölejon och hundar, till frukostar med färskpressad juice och smoothie och till middagar på ljumna uteserveringar, till pratstunder med nyfikna amerikaner och längre sådana med goda vänner, till vandringar i amerikanska skogar och cyklande på skånska landsvägar, till bruna ben, myggbett, fräknar, blåmärken och doften av solkräm på huden mot frasiga lakan om sommarnätter.


 Tack sommaren, du har varit fantastisk. 


Monday, August 11, 2014

Lådbilslandet på Öland








Ända sedan jag och Erik var på Öland för första gången tillsammans och en regnig dag körde norrut förbi Löttorp på väg mot norra udden, och såg ett litet ensamt barn i regnkläder köra runt i en liten lådbil, har jag velat åka hit. Jag tror att jag kände någon slags sympati med det söta lilla stället. 

Denna sommaren var Carla äntligen tillräckligt stor för att uppskatta några timmar på Lådbilslandet och det blev succé! Det var verkligen ett supermysigt ställe, fjärran från stora, otrevliga nöjesfält. Man kunde köra flera olika lådbilar, traktorer och mototcrossvsriantet och dessutom åka så mycket karusell man ville. 

Vi betalade 300 kronor för Carla men i gengäld är det gratis för vuxna och det kan ju kännas helt okej om man har ett eller två barn. Har man tre eller fler börjar det ju tyvärr bli riktigt dyrt men jag kan ändå rekommendera att göra detta istället för till exempel Öland djurpark om man har barn mellan 3 och 7 år! 


Saturday, August 9, 2014

En vill inte klaga

Jag är väldigt tacksam över att kunna bli gravid och med åtta veckor kvar av den här graviditeten kan jag äntligen börja slappna av lite. Men, och nu måste det naturligtvis komma ett men, varför måste somliga kvinnor ha så trista graviditeter? 

Jag menar, borde inte naturen se till att en verkligen gillar att vara gravid? Ja, jag vet, jag ställer inte dessa frågor på allvar för jag vet ju att det beror på tusen olika orsaker men visst är det bra orättvist ändå att somliga glider lyckliga och oförskämt välmående genom den ena graviditeten efter den andra medan andra  avskyr varenda sekund. 

Nu finns det ju ingen rättvisa i livet och det finns en miljon saker som är värre men jag måste ändå få jämra mig litegrann över att ha mått dåligt i snart sju månader. Det verkar bara så onödigt liksom, tar fokus från andra viktigare saker och har fått mig att gå från att vilja ha flera barn till att nu knappt orka två. Jag menar om nu naturen vill att vi ska fortplanta oss kunde det väl få vara lite gött att få vara gravid? 
Jag med 15 kilo extra och min förstfödda, ungefär 2 kg lättare än min övervikt.