Wednesday, August 27, 2014

Fröken Livrädd och graviditeter

Ibland undrar jag hur folk som har tre, fyra, fem eller fler barn har tagit sig igenom alla de där graviditeterna. Blir det lättare och lättare att vara gravid? Blir man mer blasé? Förmodligen är väl folk i allmänhet inte lika benägna att måla fan på väggen som jag är, men nio månader är så lång tid. Det är en så satans lång tid av ångest, av rädsla, av saker som kan gå fel.

Som ni vet, ni som läst här ett tag, fullkomligt avskyr jag att vara gravid. För att inte förarga någon tillägger jag alltid att jag är oerhört tacksam över att jag kunnat bli gravid och över att jag har en fantastisk dotter. Det är inte alla förunnat. Med det sagt återgår jag till det här med att orka. Idag kände jag inga sparkar och ingen rörelse på hela dagen. I början av dagen tänkte jag inte så mycket på det, sen började jag tänka på det och försökte att inte tänka på det och efter några timmar blev jag fullkomligt besatt av tanken. Jag kände hur jag förlorade tålamodet med min dotter, hur jag blev sur och nedstämd och alldeles övertygad om att nu har det hänt, nu har barnet dött i magen. Jag blir som paralyserad, oförmögen att tänka på något annat.

Jag kan liksom inte ens säga att jag vet att rädslan är irrationell. Det är den ju inte, åtminstone inte om jag lyssnar på min barnmorska på BVC som med en sällan skådad ihärdighet påminner mig vid varje besök om att "det är väldigt viktigt att jag känner bebisen röra på sig varje dag, flera gånger om dagen" och om om jag säger att "jo det gör jag ju men det kan vara lite olika intensitet från dag till dag" så upprepar hon "men du känner väl det flera gånger om dagen?" och jag blir matt och rädd och tänker att jag måste vara ännu mer uppmärksam och jag  att de måste informera om detta och hade hon inte gjort det så hade hon ju varit en idiot och jag hade kanske inte vetat att jag var tvungen att kontakta KK om jag inte kände något men jag vill ändå bara skrika att jag orkar inte tänka på det och jag orkar inte komma och lyssna på hjärtljud och jag orkar framförallt inte göra något ultraljud för jag är så jäkla livrädd men om jag inte gör det så blir jag ännu räddare så jag biter ihop, nickar och går hem och fortsätter att vara livrädd.

"Nio månader är ju så kort tid av ditt liv", säger en del. Jag säger att inga arton månader i mitt liv har varit så oändligt långa som de då jag varit gravid.

10 comments:

  1. Jag önskar så att jag kunde hoppa in för dig en stund, bara ett litet tag kan jag oroa mig så att du får vila och tänka på annat. Jag håller dig och den lilla i min hand. Snart, snart min fina...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack fina du. Hur tyckte du det var? Kunde du slappna av?

      Delete
  2. Förstår precis vad du menar... och det är så mycket värre nu vid andra graviditeten...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Men visst är det? Varför är det så? Usch och fy.

      Delete
  3. Åh jag vet precis! Blir nästan gråtfärdig av bara tanken. Kändes så himla förbjudet att hata att vara gravid, men det gjorde jag. Speciellt första gången. Andra gången gick aningen fortare tack vare att man hade en del annat att stå i med en ettåring hemma. Men inte mycket.. Jag är så otroligt lyckligt lottad att ha två, men jag vet att jag inte vill göra det igen. När jag väntade Amaya räknade jag typ sekunderna tills hon skulle komma ut. Ta bara ut henne så jag kan se om hon mår bra tänkte jag hela tiden! Gick ofta och la mig bara för att känna sparkarna oftare. Vaknade mitt i natten alldeles livrädd över att jag inte känt bebisen röra sig på flera timmar (vilket inte är så konstigt eftersom jag sov...). När någon frågade mig vilket datum hon var beräknad så svarade jag glatt Juni, men i tanken var det alltid "om vi kommer så långt". När jag gick på CTG fick de stänga av ljudet på maskinen och vända bort skärmen för jag var säker på att hjärtat skulle sluta slå medans jag låg där.. Ja du hör ju. Inga vidare 18 månader...
    Men hang in there vännen! Tänker på dig! Stor kram!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Åh tack för att du tog dig tid att skriva Lisa. Det betyder mycket att få dela alla skruttiga tankar med någon annan. Var på ctg idag och det tog hur lång tid som helst innan de hittade bebisens hjärtljud. Jag hann börja hyperventilera och min puls var uppe på 170. Mer än bebisens alltså. Sen drog de in en ultraljudsmaskin ich vi kunde se hjärtat. Efter en stund kunde vi höra också. Men fy fan vad jag hann bli rädd innan dess. Jag säger som du, visst kan man bli rädd när de är född också men det är på en helt annan nivå. Kram

      Delete
  4. Min kommentar försvann! Minns precis hur det var, oron... vakennätter, paniken som stiger... Min största oro är fortfarande att någonting ska hända mig (o inte barnet), att han förlorar sin mamma etc. Det är jobbigt, att vara gravid handlar ju om liv (o död), allt blir så allvarligt...
    Tänker på dig! Snart, snart ligger hen på ditt bröst...
    Kram

    ReplyDelete
    Replies
    1. Usch ja den oron är också vidrig. Jag tänker alltid att statistiskt borde det ju hända mig eller mina närstående något och då är ju sannolikheten stor att det blir mig. Jäkla dumt men vad gör man åt sina nojjor?

      Delete