Wednesday, September 17, 2014

Det känns som om jag ska spricka

Och förmodligen är det det som håller på att hända också med tanke på att min mage inte har växt på flera veckor. Förhoppningsvis växer dock bebisen ändå och i så fall fattar man ju att det blir lite trångt. Härligt förresten att få höra hos barnmorskan att "till nästa gång vi ses måste magen ha växt". Jo men då går jag hem och ser till att den gör det då? Jag säger förstås inget. Biter bara ihop och mår lite dåligt till i den här ångestfyllda graviditeten.

4 comments:

  1. Kram! Allt är alldeles säkert precis som det ska. ❤️

    ReplyDelete
  2. Vad roligt att du bloggar igen. Och stort grattis till din graviditet. Vad underbart med ännu ett barn. Jag tänker flera saker när jag läser om din oro. Först att som förälder är det ens jobb att oroa sig. Man kan inte hjäpa det eller släppa det. För andra ter man sig ofta hönsig men oron fyller en funktion; Den ska fâ oss att göra vârt allra allra bästa för vâra barn och till och med de mest avslappnade personer blir ganska ängsliga när de fâr barn? Är min upplevelse? En annan sak är att man blir känslig för sin omgivning när man är gravid och nyförlöst, eller att jag var det kanske jag ska säga? Dessutom är man trött och har inte riktigt energi att hantera sina känslor utan det blir verkligen känslor som svallar över.
    Det tredje jag tänker är att du kanske ska försöka antingen acceptera din oro. Det är sâ här jag funkar helt enkelt. Jag är orolig just nu och det är okej. Nu kommer oron och tar tag i mig. Nu är jag orolig helt enkelt.
    Eller kanske att konkretisera oron. Vad är jag rädd för? Oron i sig är ju bortkastad om du inte kan göra nâgot ât den. Kan du det? Jag vill googla min mage, läsa, jag vill vila mer, förändra min kost, vara ledig, koppla av, träna mer, träffa en vän för att jag behöver göra nâgot roligt eller prata av mig med nâgon... Det är min plan. Nu följer jag den och tar itu med den. Nu känns det bättre?
    Eller nej! Oron är bara slöseri med tid. Jag har gjort allt som stâr i min makt och därför mâste jag bara vänta nu. Jag bestämmer mig för att inte släppa in oron förrän till nästa MVC-träff och försöker knuffa bort ângest och oro tills dess. Jag tar itu med det dâ eftersom jag inte vet i förväg vad som händer. Ifall allt gâr bra har jag varit ledsen i onödan sâ nu ska jag ta igen det och vara glad typ.
    Antar att kanske du tänker att du faktiskt inte kan knuffa bort dina känslor och att du sâklart redan sökt all information och att det inte lugnade dig typ tvärtom?
    Dâ har jag ingen aning vad man kan göra ât oron. Distrahera sig?
    Jag kommer med skräckblandad förtjusning ihâg hur jag boade, tjatade pâ min sambo om var spjälsängen/skötbordet skulle stâ och att det var livsviktiga beslut pâ milimetern, att vi skulle vara förberedda till tänderna, och vad orolig jag var för hur barnet mâdde, och det verkligen var livsviktigt och skrämmande... En rädsla jag har utan att ens vara gravid inför en eventuell kommande graviditet!
    Det liksom hör kanske till i en graviditet att man gâr upp i förändringen pâ det sättet? Om det bara är sâ det fungerar för dig jamen dâ fâr du väl lâta det vara och omgivningen fâr ta det som det är och du bara vräker ur dig av din oro.
    Du är absolut inte ensam om att känna ângest i en graviditet i alla fall.
    Verkligen inte!
    Och kanske du inte har världens bästa personkemi med din barnmorska som säkert inte menade att skrämma dig. Sânt händer. Man gör det bästa ât situationen?
    I övrigt tror jag med övertygelse som Sandra att allt kommer gâ hur bra som helst och ser med spänning fram mot att läsa om bebisen i bloggen och hâller alla tummar och massa lycka till och mycket omtanke!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för din långa kommentar. Jag vet inte om det är så mycket annat jag oroar mig för egentligen. Har inte ordnat så mycket praktiska stuff utan tänker att vi får göra det när bebisen kommit. Oron kan jag nig inte göra något åt i detta skedet känner jag. Bara andas och ta en dag i taget.

      Delete