Wednesday, October 1, 2014

Vilja vara fin

"Idag ska jag visa mina fröknar mina flätor" sa vår stolta snart treåring på väg till förskolan. Ända sedan Pyret var liten har hon gillat kläder, skor och hårgrejer. Vi har varit lite kluvna inför detta faktum med tanke på att hon är flicka och att en som god förälder inte vill spä på könsrollerna genom att cementera att du måste vara fin för att duga eller liknande. Samtidigt är det problematiskt då både jag och Erik är väldigt intresserade av kläder och tycker att det är kul, både att klä oss och att ge varandra och andra komplimanger för klädval och utseende.

Hur resonerar ni här? Jag tycker å ena sidan att det går jättebra att berömma folks kläder och utseende så länge det inte är det enda man kommenterar, å andra sidan kan det lätt bli att Pyret söker bekräftelse hos andra genom att peka på vad hon har på sig. Vi försöker balansera genom att ge många komplimanger för handlingar och egenskaper men också genom att kalla kläder, hårspännen, flätor och skor för "coola, snabba, bekväma, bra att leka i" och så vidare. Det är inte heller så att hon bara går omkring i tyllkjolar och rosa fluff, hon älskar såväl sina badshorts med hajar, jeans och converse som klänningen med kaninen och rosettröjan.

Samtidigt märker jag på alla pojkar i Pyrets omgivning (nästan alla våra vänner har pojkar) att de knappt är medvetna om att de ens har kläder på kroppen. Varför? Är jag så blind redan inför rådande genus att jag inte ens tänker på i vilka sammanhang hon påverkas?

14 comments:

  1. Vilket bra inlägg tycker jag. Vi pratar mycket om det där här hemma också. Då jag tycker att det är lite skrämmande att man som treåring är så medveten. Vi har fått höra av henne på morgonen att nu kommer fröknarna tycka att jag är fin osv. Vi har hemma gjort så att vi nu försöker påpeka för henne att hon är fin hela tiden oavsett om hon inte hade haft de kläderna. Det mest skrämmande var när hon sa att hon ville ha något som ingen på förskolan hade sett??!! Jag tycker också om kläder i alla former, men det vi hoppas på här hemma är att hon i äldre ålder är så trygg i sig själv att kläderna egentligen inte spelar någon roll, utan att det är ett "intresse". En intressant, men svår fråga tycker jag. Ska bli spännande att se om den här lilla damen i magen är annorlunda.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja hjälp vilka kommentarer de kan komma med när man minst anar det. Jag förstår vad du menar och min förhoppning är densamma men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är skrämmande just det här med att hur medveten man än tycker att man är så är samhället fortfarande så genusomedvetet att det inte riktigt spelar någon roll vad man själv gör.

      Delete
  2. Ett första steg är ju att vara medveten om det. Min son är medveten om kläderna han bär men för honom är bara två saker viktiga: "mjuka o sköna" (han vägrar jeans, skjorta etc) och färg. Sen om han skulle få välja skulle han säkert vilja ha fler tröjor med tryck, men där har jag tagit ett beslut att inte köpa. Tyvärr köper mormor bara för att hon vet att jag inte köper. Jag tycker det ska bli spännande när han slutar vilja bära orange, rött, lila, rosa, gult etc för just nu älskar han de färgerna. Själv tycker jag om blått o turkost vilket resulterar i en färgglad garderob.

    Sen märks det ju att mitt barn lever mest med mig då han gärna härmar mig, vill ha läppstift, nagellack, långt hår etc. "som mamma"

    Svårt det här med hur man kommenterar utseende. Mitt barn har märkt att jag blir glad när han säger att jag är fin så det brukar han repetera... Jag försöker själv att aldrig kommentera mitt barn kläder om det inte är skönt, mjukt, bra att springa i, leka i, bekväma...

    Sen har jag så svårt för rollerna som finns på förskolan där de nu i den nya gruppen för lite större barn är mycket mer uppdelade, de lite större pojkarna leker väldigt "pojkigt" och jag vill så gärna att mitt barn fortsätter vara så känslig o empatisk som nu.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jo du har ju helt rätt i att det absolut första och viktigaste steget är att vara medveten och när det gäller den biten är det ju så trist att det finns så otroligt många som fortfarande inte är medvetna. Jag har precis samma upplevelse som du av förskolan och jag tror vi diskuterade det på din blogg för inte så längesedan, det här med att pojkar är högljudda, vilda och klädda för bus medan flickorna leker tyst, lugnt och stilla och är klädda i opraktiska klänningar. Då är ändå våra pedagoger väldigt genusmedvetna men det hjälper inte alltid när barnen har det med hemifrån.

      Delete
  3. Jo, du har säkert redan läst "ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" just det här med att inte fokusera på förmåga, utseende, "duktig" utan ställa frågor, visa intresse med frågor som börjar med t.ex Hur? Hur många? Hur tänkte du nu? Hur känns det? Hur tror du? Eller vad? Vad ritar du? Vad är det som har hänt? Vad är det bästa med att leka med...? Vad fick ni till lunch? Eller vilken? Vilken färg är det? Vilken figur är det? Vem? Vem är det? Vem lekte du med?

    Jag försöker verkligen applicera det speciellt när det gäller kläder, istället för fin tröja - vilken färg? Tycker du om färgen etc.

    Det är inte lätt...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag har läst, älskat och rekommenderat den här på bloggen faktiskt! Det är PRECIS det vi försöker göra och som jag tror att vi i stort lyckas med. Carla gillar ju faktiskt i nuläget såväl gosedjur, dockvagnar och läppstift som superhjältar, flyga drake och klättra i träd och hon klär sig gärna i såväl klänningar som jeans och blå tröja.

      Delete
  4. Jag ser inga problem i att vilja vara fin, så länge det inte begränsar en: Att inte vilja springa och leka för att man är rädd om kläderna, att vägra ta på sig mössan för att inte förstöra frisyren, att inte kunna tänka sig att använda "rätt" kläder för sammanhanget (gympaskor, gummistövlar), ... Mina tre tjejer har alltid sett väldigt tjejiga ut (rosa, klänning, pyntat hår), men samtidigt lekt tuffa lekar och vågat (och fått) smutsa ner sig. Inget fel i att leka lugna lekar, bara man har valt det för att man faktiskt tycker att det är kul.

    Genusproblematiken i det hela ligger ju inte i att tjejer är mer intresserade av att vara fina än vad killar är. Det handlar snarare om att de estetiska idealen för tjejer är mindre praktiska än för killar. Vem begränsas av en tuff kort frisyr med lite hårspray i, eller av Converse-skor, eller av en T-shirt med dödskallar på, eller av beigea/grå/bruna/mörkblå kläder?

    Som vuxen får jag ju erkänna att jag i hög grad låter mig begränsas av utseendet: Jag har högklackade skor på jobbet (trots att det är mindre bekvämt än Birkenstock), jag använder mascara när jag vill vara fin (trots att jag blir torr i ögonen av det), jag använder kjol (trots att det är lite kallt om benen på morgonen), ...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det tycker jag att du har helt rätt i. Jag strävar ju inte heller efter att mina barn inte ska gilla rosa, klänningar eller dockor. Det är väl underbara saker men ofta medför ju typiska "tjejkläder" och "tjejlekar", precis som du säger, att leken ibland kan bli hämmad. Det jag också ser som lite problematiskt är ju egentligen inte att man vill vara fin, för det har vi väl velat i alla tider, utan att det fortfarande är så att detta med att vara fin för andra kommer så tidigt när det gäller tjejer och ofta sitter i mycket djupare och mer omfattande än för killar. Killar kan visst vilja vara fina och snygga inför något disco eller skolfoto men oftare än tjejer har de fortfarande förmånen att inte behöva bry sig. Med mitt inlägg menar jag att jag aldrig stött på en 3-årig kille som bryr sig om vad han har på sig eller hur han har håret. Det är det jag tycker är trist.

      Delete
  5. Jag tycker ni bara är helt rätt ute när det gäller det du pratar om. Mina killar är väldigt intresserade och tycker det är kul med kläder och har varit mer eller mindre bestämda kring detta i olika åldrar. Jag berömmer ofta dem när jag tycker de är extra fina, om Malte klär sig lite extra med skjorta och fluga :-) men som du skriver, att blanda det ned komplimanger kring annat än utseende och yta låter väldigt klokt och det försöker jag eftersträva! Det är ju inget fel i att vara fin, gullig osv varken som flicka eller pojke, tycker jag! Men det ska självklart inte bli något som tar över och får en att känna sig mindre värd eller att man inte duger för att man sen inte uppmärksammar eller pratar/berömmer utseende eller klädet. Flum flum, fattar du? :-)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag förstår precis vad du menar. Kul att höra om killar som också bryr sig. Det man önskar är ju som du säger att det ska vara kul att känna sig extra fin ibland men att det inte spelar någon roll vad man har på sig utan att man duger som man är!

      Delete
  6. Oh Malte är tre (okej fyra) och bryr sig om hur han ser ut i håret och vad han har på sig :-) så nu känner du en!

    ReplyDelete
  7. Jag har en pojke. Det pâverkar mig säkert utan att jag vet det. Det mâste det ju göra! Jag sminkar mig nästan aldrig framför honom. Det har hänt ibland. Och jag har pudrat honom om han varit nyfiken. Han har kommenterat mitt nagellack. Jag har sagt vad det heter och har sagt att han kan fâ om han säger till. Vilket han inte gjort (han är snart 3) men jag mâlar inte naglarna framför honom heller. Det har bara blivit sâ. Jag bär inte alltid smink när vi är ute heller. Vi pratar inte särskilt mycket om utseende hemma alls. Men ibland leker vi frisör. Dâ frâgar jag om jag blev snygg, om jag ska spegla mig. En sak som vi pratar mycket om att den är fin och cool och snygg är hans cykelhjälm, en sân som "brandMÄN" har... Vi speglar oss inte heller särskilt mycket inför barnet men ibland ber vi honom titta i spegeln själv om han har mat i ansiktet till exempel. Jag har nästan blivit förvânad hur mânga kommentarer han fâr av sina fröknar i franska förskolan (ej särskilt genusmedveten jämfört med sverige) om sina kläder. Jag vet att vi säger att han är söt, gullig, rolig, stark, modig, DUKTIG, busig... men det skulle ju vara intressant att veta hur mycket man kommenterar utseendet i familjen. Han är inte alls intresserad av kläder. Men nâgon gâng har han sagt att mjukisbyxorna tycker han om för de är lätta att ta pâ och av! (Jag tycker chinos och jeans är snyggare än joggingbyxor och leggings älskar jag men det är inte särskilt vanligt bland franska barn sâ därför köper jag det mindre ofta nu när han börjar bli större). Han hade unisex, och flickkläder i 9 mânader, men sedan vi flyttade till Frankrike har vi fasat ut flickkläder. Däremot undviker vi fortfarande helt Disneytryck, logos i allmänhet, tröjor med text har han inte särskilt ofta utan hellre med objekt han kan känna igen, men u har vi börjat med siffror och bokstäver sâ nu kommer jag nog tänka mer stora bokstäver, och jag undviker helt kamouflage kläder och militärgrönt för min sambo avskyr det (han har gjort militärtjänst). Hmmm vet inte om detta gjorde dig klokare vad gäller dina funderingar :o) Jag försöker väl att inte lägga särskilt stor vikt vid utseendet hemma alls men jag vet ju samtidigt att han kommer upptäcka själv att samhället lägger enorm vikt vid utseende!

    ReplyDelete
  8. Borde jag lägga till att det blev rätt tydligt att jag köper största delen av hans kläder, ofta kollar jag däremot med mins ambo först, och morfar köper resten av barnets kläder vilket jag faktsikt tycker är jätteroligt... Först tyckte jag det var lite besvärligt eftersom jag ville lä barnet efter min egen smak men nu har jag vidgat mina vyer??? slappant av??? och tycker att det känns fint att barnets avgudade morfar fâr vara representerad i hans garderob! Barnet har förresten en tröja, en enda, som han älskade... som nu är för liten men om man alltsâ skulle frâga vill du ha denna eller den andra tröjan svarar han bara "tröjan med pepparkaksgubben i fickan"... Alltsâ är det alltid jag eller pappa som väljer hans kläder och alltid jag som väljer om vi är bortbjudna men sambo som är med och bestämmer om vi ska träffa svärmor...

    ReplyDelete