Monday, November 10, 2014

Den där förtärande oron

De flesta säger att en blir mindre nojig med andra barnet, att en varken hinner eller kan oroa sig så mycket som en gjorde med första. Jag förstår inte vad de pratar om.

När vi fick Carla var vi galet avslappnade, "det är väl inte rocket science", sa vi och släpade med pyret på fester, till butiker, på restauranger, på resor och olika äventyr från det att hon var sex dagar gammal. Kanske var vi naiva, men det var skönt att vara så där avslappnad. Jag vet inte vad som hände sen men det är helt annorlunda denna gången. 

Jag oroar mig plötsligt konstant, för både Harriet och Carla. Ska andningen låta så? Är intehuvudformen lite märklig? Andas hon? Vågar vi ta med henne till vännerna som har en förkyld son? Det tar aldrig slut. Dessutom oroar jag mig för stora också. Hon som ligger bredvid mig nu med feber och sover. Är hon för varm? Har febern stigit? Är andningen normal? Och så vidare. 

Det är som om jag blivit smärtsamt medveten om vad jag har att förlora, ännu mer nu. Att skaffa barn var som att ta min egen oro och dödsångest och multiplicera med först två och nu tre och jag förstår med ens att det som eskalerat det senaste året, kanske bara kommer att bli värre och om inte värre, så i alla fall inte bättre. Om det är värt det? Jag vet inte. Faktiskt. 
Vi vill alltid fånga er.

2 comments:

  1. Håller fullständigt med! Tycker också att denna andra graviditet var mer ångestladdad än den första. Därför är det synd att det inte erbjuds mamma-grupper för omföderskor, skulle vara skönt att ventilera med andra i samma situation. Tur att jag har dig :-)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag vet ärligt inte vad jag skulle gjort utan er vänner att dela detta med!

      Delete