Monday, January 5, 2015

Krack i bebisbubblan

Läste ett inlägg hos fantastiska Hormoner och hemorojder för någon dag sedan. De två kvinnornas inlägg har ofta hög igenkänningsfaktor och är både roliga och tänkvärda, men detta inlägg som handlade om hur jobbigt det är när folk hälsar på efter förlossning och att vilja stanna i bebisbubblan förvånade verkligen mig.

I korthet handlade det om att det är jobbigt när släktingar och vänner är för påträngande och vill h'lsa på för tätt inpå/ofta/länge då en kommit hem från BB med liten ny bebbe. Jag blev verkligen förvånad över både inlägget och kommentarerna undertill. Jag förstår helt enkelt inte varför folk har så svårt för att säga ifrån om vad de vill. Jag menar, all respekt för konflikträdsla om det handlar om att en exempelvis måste berätta för någon att denne vill säga upp kontakten eller dylik allvarlighet, men att be sina släktingar och vänner att vänta ett par dagar eller veckor med att hälsa på, är det verkligen ett problem? Kommentarerna under inlägget var entydiga, jodå, många kände igen sig och gemensamt var att de oftast lade skulden på besökarna istället för på sig själva. Besökare som med allra största sannolikhet, bara ville träffa det nya lilla livet och gratulera. Hur kan det vara ohyfsat? Nej, ärligt talat, om en inte berättar hur hen vill ha det, hur ska då omgivningen veta det? Alla är vi ju olika. Själva ringde vi hit såväl släktingar som vänner så fort vi kom innanför dörren och jag blev nästan ledsen över att folk inte kom fort nog. Jag ville dela glädjen, få prata av mig och få lite hjälp och avlastning. 

Med andra ord, all respekt för att vi alla är olika och har olika önskemål och jag kan förstå om en som nybliven mamma har kroppen full med hormoner och inte orkar säga ifrån men då har en ju oftast en partner som får ryta ifrån. Värst var historierna om alla svärmödrar som inte kunde vänta. Vad tusan är det för respektive som inte kan säga ifrån till sina mödrar? Det skulle jag personligen se som ett värre problem än att bekanta inte kan hålla sig borta när en fått barn. Vänd på det, hur skulle det kännas om ingen hörde av sig? 

7 comments:

  1. Jo men mina föräldrar kom till BB utan att berätta för oss innan. Självklart tog vi emot och jag är glad att de kom men jag hade hellre fâtt vara med och bestämma när de skulle hälsa pâ. Det kan man ju inte om de inte frâgar innan de kör dit och eftersom jag inte ville vara otrevlig p g a en struntsak när de redan satt i bilen var de ju välkomna. Jag tycker att det inte gjorde nâgot men jag hade föredragit om de hade visat mer hänsyn. Min sambos chef ringde om jobb flera gânger och det är ju inte enkelt att säga ifrân till en ny chef sâ min sambo jobbade dagen efter förlossningen. En annan släkting ringde pâ dörren utan att ha talat om att han var pâ väg för att lämna vackra blommor. Dâ kan man ju inte kasta ut personen utan man tar emot men jag hade tyckt det var bättre om jag fâtt veta att han ville komma... Kanske helt enkelt beror pâ hur väl man kommer överens med sin släkt och hur stor hänsyn de visar och hur nära man är... Det är inte säkert att släkten hjälper till eller avlastar. Min svärmor har aldrig erbjudit sig att passa barnbarnet men har mânga âsikter om alla fel jag gör och förväntar sig att vi ska hälsa pâ ofta och när det passar henne. Annars blir hon jättesur. Om vi säger ifrân blir hon mycket upprörd för att vi kritiserar henne. Om vi inte kommer hela familjen undviker vi henne. Hon räknar dagarna vi träffar mina föräldrar och kräver exakt rättvisa. Jag träffar min egen familj och min svärfamilj mer än jag hade räknat med, mycket mer än innan jag skaffade barn, och jag tycker det är ganska jobbigt. Jag försöker pâ ett diplomatiskt sätt göra det sâ smidigt som möjligt men att hitta en balans är jättesvârt när det finns olika viljor. Jag är verkligen inte konflikträdd men min svärmor är en person som söker konflikter och det är tärande att ligga i konflikt med en närstâende därför är det faktiskt enklare att försöka släta över sâ mycket som möjligt även om hon ofta är ganska otrevlig. För mitt barns skull vill jag inte bryta kontakten men det är faktiskt nâgot vi har pratat om. Det finns inte alltid enkla lösningar. Det känns absolut inte bra när familjen inte hör av sig heller. Min sambos lillebror hörde inte av sig och har aldrig gett en enda present till vârt barn vare sig födelsedagspresent eller julklapp. Han är en mycket bohemisk person. Det var faktiskt lättare att acceptera det även om det ocksâ gjorde oss ledsna. Familj är oerhört komplicerat och mycket olika helt enkelt tror jag. Svärmors mamma berättar ofta om hur svärmor var ett oönskat barn. Det är inte okej men de umgâs ofta fast de ser ut att avsky varandra. O s v. Familj väljer man inte. Man kan inte alltid säga ifrân. Var tacksam att du har en fin familj som du kan ha konflikter med. Man mâste känna att man kan ha ett ärligt samtal som leder till nâgot konstruktivt för att säga ifrân. Ibland kan man inte det.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Klart det är svårt om man inte får förvarning och visst finns det alltid märkliga personer i ens nära omgivning. Jag tror att vi alla har mer eller mindre knasiga familjeförhållanden, få är nog förskonade från dessa då vi ju som bekant inte kan välja vår släktingar. Jag har dock erfarenhet snarare av att önska att folk hade brytt sig så för mig känns det konstigt att gnälla på att folk bryr sig för mycket. Sen finns det ju alltid personer som en kanske hellre hade sluppit. Men du kanske har rätt, ibland kanske det är bättre att hålla god min.

      Delete
  2. Svårt det där. . Problemet är ju att med första barnet är alla i ens omgivning så förväntansfulla, och själv vet man inte vad som komma skall. Vi gjorde misstaget då att boka in en massa besök första tiden ibland tom fler på en och samma dag. Det visade sig att amningen inte fungerade alls och Viola bara gallskrek Hela Dagarna (och fortsatte med det i fyra månader).. Jag blev mer och mer stressad av alla besökare,som efter första besöket redan ville boka in nästa och det hela blev inte bättre av att både svärmor och svärfar ringde dagligen för uppdatering om hur amningen går! ! Denna andra gång sa vi till redan innan att de närmsta får komma EN gång och sen kommer vi behöva tid för oss själva för att lära känna varann. .. Alla förstod och accepterade det. Men det komiska var att Endre är en jätte lugn och glad bebis så här har det inte varit problem med besökare alls och jag välkomnar alla gladeligen. Så jag tycker ändå att det ligger lite mer på besökarens ansvar att kanske känna efter vad som passar sig. Främst gäller detta nog vid första barnet för då är man som nykläckt förälder så osäker på allt och har kanske svårt att säga ifrån för man är så inne i bubblan och inte riktigt inser eller har tid att känna efter vad man vill.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jo fast besökarna vet ju inte vad du vill om du inte säger det? Eller tänker jag fel?

      Delete
    2. I mitt fall var det mer att jag inte tänkte på det just då, för allt var så nytt och omvälvande och rent sagt jobbigt. Jag förstod att alla ville komma och var så glada över den efterlängtade bebisen, i svärföräldrarnas fall första barnbarnet! Så det var mer efteråt jag tänkte tillbaka med ångest över första tiden, och då vi bestämde oss att det inte får upprepa sig med andra bandet.

      Delete
    3. Okej, jag förstår. Jo det är klart att det faktiskt kan vara svårt att veta vad en vill, det har jag full förståelse för i det omvälvande läget. Men då tänker ju du och ni så att okej nu vet vi vad vi vill och kommunicerar det till omvärlden. Det märkliga tycker jag inträffar när en tycker att andra ska ta ansvar för hur en känner. Förstår du hur jag menar? Det återspeglas ju egentligen i alla situationer i livet (kvinnor som tycker att deras män ska "fatta", barn som är besvikna på sina föräldrar, anställda på chefer osv). Det handlar ju till syvende och sist om kommunikation.

      Delete
    4. Absolut! Håller med! Och som sagt efteråt har vi ju pratat om det och denna andra gång var det mycket lugnare. . För självklart var det bara av omtanke och som du skriver tvärtom är inte heller kul. . Jag förlorade en nära vän (J) i samband med Violas födelse då hon höll sig undan till den grad att inte ens när vi träffades själva frågade hon om henne. . Och det var också något jag reflekterade över nästan ett år senare hur jag hade behövt henne vid min sida den tuffa perioden. När jag sa detta till henne försvarade hon sig med exakt det att Hur ska hon veta när jag inte sa något! Ha ha inte lätt det där! Så helt sant att kommunikation är grundpelaren i alla relationer!

      Delete